Jag e trött och ensam.
Men det är ingen som vet.
Jag fyller mitt glas,med ångest och svek.
Jag smeker min panna.Jag känner ett sår.
Jag måste ha ramlat.Minns inget av igår.
Telefonen ringer.Vem kan det va?
Jag vill inte svara.,nej inte idag.
För jag vill inte ljuga.Och säja jag mår bra.
jag vill bara vara ifred.Min ångest och jag.
Jag står naken i rummet.Fast jag är påklädd
av skam.Allting blir så jobbit, när sanningen kryper fram.
Några dagar flyter.Jag gör mig redo att gå.
Jag hatar dom som skryter över sånt jag aldrig kan få.
jag tar mig ner till parken.Där mina vänner är.
Där kan jag vara mig själv.Fyllas av mitt begär.
För över parkens rebeller finns inga svarta måln.
Här är alla välkomna, men ingen kommer någonsin
här ifrån.Du tror jag gråter för dig. Men jag gråter för mig.
Vägen jag valt är bred som ett hav.mer än jag klarar av. |
